torsdag 12 maj 2011
Torsdag 12/5 2011
Så var det slut på historierna från Los Angeles för denna gång. Idag reser jag tillbaka till Sverige några veckor men jag kommer tillbaka till Los Angeles inom en snar framtid, som det ser ut nu i början av juli. På återseende då.
onsdag 11 maj 2011
Onsdag 11/5 2011
I svallvågorna av The Low Anthems konsert så inser jag att jag är skyldig en lista, nämligen samlingen av 2010 års bästa låtar i mitt tycke. Så håll till godo.
1, The National – Anyone’s ghost (En sång om saknad. Hur man så förtvivlat inte vill sakna någon men ändå är denna saknad det enda som upptar ens tankar.)
2, The National – Sorrow (Också en sång om saknad och om att vara förföljd av att sorgliga saker händer i ens liv.)
3, The XX – Heart skipped a beat (Äh det får bli en låt till om saknad. Och om att inte kunna vara tillsammans trots att man egentligen är ämnade för varandra.)
4, Beach House – 10 Mile stereo (Innebörden är väl att detta handlar om ett par som älskar varandra så mycket att den enda möjliga ”utvecklingen” som finns kvar är den omöjliga. Att separera)
5, Blonde Redhead – My plants are dead (Om att bryta upp och lämna livet som man vet om det bakom sig. Men det vore ju väldigt kul att träffa den där speciella personen en gång till innan man far för gott)
6, Crystal Castles ft. Robert Smith – Not in love (Oväntat men mycket bra samarbete mellan två udda artister. Men det fungerar, kanske mest för att de sorgliga sångernas häxmästare får sjunga just en låt med sorglig text om än till hårda takter.)
7, The Low Anthem – Ticket taker (Tror att detta egentligen är en låt om döden. Men det kan också vara en låt om att vänta på sin älskade som till sist är på väg hem.)
8, Songdog – 1979 (Två personer träffas på ett nattöppet kafé i London för att prata gamla minnen. Minnen från 1979. Tveklöst 2010 års vackraste livsberättelse)
9, Kele – All the things I could never say (Om ett förhållande som är på väg att ta slut. Men ännu finns det hopp… Eller…)
10, Yeasayer – Madder red (En låt om att svika, om att träffa någon annan bakom ryggen på sin älskade.)
11, Hole – Dear God (Courtney Love får plötsligt någon slags eftertanke och skriver ett brev till Gud om hur hon inte vill leva det liv hon lever. Säkerligen en mycket uppriktig sång)
12, Spain – Before it all went wrong (Titeln säger väl allt egentligen, om att längta tillbaka till känslan/livet man hade innan allt gick fel)
13, Sophia – Heartache (Efter några seperationer och några krossade hjärtan så borde man kanske bli van. Men så slår det till värre än någonsin.)
14, Blonde Redhead – Love or prison (Om kärlek om att vara beroende av någon. Så mycket att det nästan blir som ett fängelse man måste fly från. Nästan obehagligt mörkt)
15, The National – England (Om en person i Los Angeles och en annan person i London som båda lever ett perfekt lyckligt liv. Eller? Tror att låten egentligen handlar om, hör och häpna, stor saknad)
Två kommentarer:
1, Precis som i fallet med årets platta så är några av dessa låtar släppta tidigare än 2010, listan reflekterar snarare låtar som jag har upptäckt 2010.
2, Bli inte oroade när ni läser denna lista, jag är väldigt svag för låtar som handlar som trasig kärlek, brustna hjärtan och (uppenbarligen) saknad. Men tro mig när jag säger att jag mår väldigt bra :-)
1, The National – Anyone’s ghost (En sång om saknad. Hur man så förtvivlat inte vill sakna någon men ändå är denna saknad det enda som upptar ens tankar.)
2, The National – Sorrow (Också en sång om saknad och om att vara förföljd av att sorgliga saker händer i ens liv.)
3, The XX – Heart skipped a beat (Äh det får bli en låt till om saknad. Och om att inte kunna vara tillsammans trots att man egentligen är ämnade för varandra.)
4, Beach House – 10 Mile stereo (Innebörden är väl att detta handlar om ett par som älskar varandra så mycket att den enda möjliga ”utvecklingen” som finns kvar är den omöjliga. Att separera)
5, Blonde Redhead – My plants are dead (Om att bryta upp och lämna livet som man vet om det bakom sig. Men det vore ju väldigt kul att träffa den där speciella personen en gång till innan man far för gott)
6, Crystal Castles ft. Robert Smith – Not in love (Oväntat men mycket bra samarbete mellan två udda artister. Men det fungerar, kanske mest för att de sorgliga sångernas häxmästare får sjunga just en låt med sorglig text om än till hårda takter.)
7, The Low Anthem – Ticket taker (Tror att detta egentligen är en låt om döden. Men det kan också vara en låt om att vänta på sin älskade som till sist är på väg hem.)
8, Songdog – 1979 (Två personer träffas på ett nattöppet kafé i London för att prata gamla minnen. Minnen från 1979. Tveklöst 2010 års vackraste livsberättelse)
9, Kele – All the things I could never say (Om ett förhållande som är på väg att ta slut. Men ännu finns det hopp… Eller…)
10, Yeasayer – Madder red (En låt om att svika, om att träffa någon annan bakom ryggen på sin älskade.)
11, Hole – Dear God (Courtney Love får plötsligt någon slags eftertanke och skriver ett brev till Gud om hur hon inte vill leva det liv hon lever. Säkerligen en mycket uppriktig sång)
12, Spain – Before it all went wrong (Titeln säger väl allt egentligen, om att längta tillbaka till känslan/livet man hade innan allt gick fel)
13, Sophia – Heartache (Efter några seperationer och några krossade hjärtan så borde man kanske bli van. Men så slår det till värre än någonsin.)
14, Blonde Redhead – Love or prison (Om kärlek om att vara beroende av någon. Så mycket att det nästan blir som ett fängelse man måste fly från. Nästan obehagligt mörkt)
15, The National – England (Om en person i Los Angeles och en annan person i London som båda lever ett perfekt lyckligt liv. Eller? Tror att låten egentligen handlar om, hör och häpna, stor saknad)
Två kommentarer:
1, Precis som i fallet med årets platta så är några av dessa låtar släppta tidigare än 2010, listan reflekterar snarare låtar som jag har upptäckt 2010.
2, Bli inte oroade när ni läser denna lista, jag är väldigt svag för låtar som handlar som trasig kärlek, brustna hjärtan och (uppenbarligen) saknad. Men tro mig när jag säger att jag mår väldigt bra :-)
tisdag 10 maj 2011
Tisdag 10/5 2011
The Low Anthem. Jag säger det igen. The Low Anthem. Redan 10 sekunder in i deras konsert så ger dem mig den första rysningen i kroppen. Det skulle komma flera. Men nu tar vi det hela från början för det var en händelserik afton.
Själva konserten gick av stapeln på en tämligen unik mark nämligen innergården tillhörande museet, Autry Center. Det kändes nästan som om man befann sig på borggården till något gammalt slott men vid en nära titt på väggar och annat så inser man raskt att detta är en ganska ny byggnad. Vad som också var unikt för kvällen var att konserten skedde utomhus, under stjärnorna. Eller så hade det varit i en ideal värld, molnen låg lågt över Autry Center. Men mer om det senare.
Efter två förband så står då The Low Anthem på scenen, detta band som gjorde en sådan sagolik spelning på Way Out West förra året. Skulle de kunna toppa det ikväll? Ja det börjar utmärkt i alla fall, med den vackra "The Ticket Taker", som sagt tuppskinn efter 10 sekunder. Fortsättningen på konserten fortsätter i samma anda, The Low Anthem delar med sig av sina egna sånger uppblandat med deras versioner av diverse amerikanska visförfattare.
Nåväl, sedan börjar det hända saker. Ett par låtar in i konserten börjar det naturligtvis regna och när strömmen går efter cirka 45 minuter så tror alla att det är på grund av regnet. Trots allt är vi utomhus. Samtidigt har mixerbordet ström så teorin håller inte. Det är istället någon slags automatisk avstängning av strömmen till scenen som har slagit till och den är omöjlig att återställa.
Detta hindrar dock inte The Low Anthem som genast beslutar sig för att fortsätta konserten i en akustisk variant istället. Deras arsenal av instrument bärs in under tak och efter en paus på tio minuter kör de igen. Och det fungerar nästan lika bra, konserten tappar visserligen lite grand av att det är svårare att höra sång och instrument men samtidigt så blir det extra charmigt på något vis. The Low Anthem är så väldigt bra. Speciellt på scen. Jag kan inte säga mer.
Skall försöka uppdatera med foton senare, just nu så vill inte nätverket samarbeta.
Själva konserten gick av stapeln på en tämligen unik mark nämligen innergården tillhörande museet, Autry Center. Det kändes nästan som om man befann sig på borggården till något gammalt slott men vid en nära titt på väggar och annat så inser man raskt att detta är en ganska ny byggnad. Vad som också var unikt för kvällen var att konserten skedde utomhus, under stjärnorna. Eller så hade det varit i en ideal värld, molnen låg lågt över Autry Center. Men mer om det senare.
Efter två förband så står då The Low Anthem på scenen, detta band som gjorde en sådan sagolik spelning på Way Out West förra året. Skulle de kunna toppa det ikväll? Ja det börjar utmärkt i alla fall, med den vackra "The Ticket Taker", som sagt tuppskinn efter 10 sekunder. Fortsättningen på konserten fortsätter i samma anda, The Low Anthem delar med sig av sina egna sånger uppblandat med deras versioner av diverse amerikanska visförfattare.
Nåväl, sedan börjar det hända saker. Ett par låtar in i konserten börjar det naturligtvis regna och när strömmen går efter cirka 45 minuter så tror alla att det är på grund av regnet. Trots allt är vi utomhus. Samtidigt har mixerbordet ström så teorin håller inte. Det är istället någon slags automatisk avstängning av strömmen till scenen som har slagit till och den är omöjlig att återställa.
Detta hindrar dock inte The Low Anthem som genast beslutar sig för att fortsätta konserten i en akustisk variant istället. Deras arsenal av instrument bärs in under tak och efter en paus på tio minuter kör de igen. Och det fungerar nästan lika bra, konserten tappar visserligen lite grand av att det är svårare att höra sång och instrument men samtidigt så blir det extra charmigt på något vis. The Low Anthem är så väldigt bra. Speciellt på scen. Jag kan inte säga mer.
Skall försöka uppdatera med foton senare, just nu så vill inte nätverket samarbeta.
måndag 9 maj 2011
Måndag 9/5 2011
Hur kan man möjligtvis börja veckan bättre än med att gå på en konsert? Denna gång så är det ett band som jag har sett förut men en ny arena. Först arenan, jag skall till Autry National Center i Griffith Park som jag egentligen tror är någon form av ett museum. Bara det gör att jag tror att kvällen kan bli speciell.
Om jag dessutom lägger till att bandet som står på scenen ikväll är The Low Anthem så vet den minnesgoda att det handlar om det band som jag anser gjorde 2010 års bästa konsert när jag såg dem på Way Out West i Göteborg förra året.
Förväntningarna är minst sagt höga, jag laddar med "Cage the song bird" och hoppas på en afton som jag kommer att minnas mycket länge. Eller som jag läste i en recension nyligen "This band makes me feel i should stop writing music. They are just so amazing. I toss my hands up and just thank god for their sound.".
Om jag dessutom lägger till att bandet som står på scenen ikväll är The Low Anthem så vet den minnesgoda att det handlar om det band som jag anser gjorde 2010 års bästa konsert när jag såg dem på Way Out West i Göteborg förra året.
Förväntningarna är minst sagt höga, jag laddar med "Cage the song bird" och hoppas på en afton som jag kommer att minnas mycket länge. Eller som jag läste i en recension nyligen "This band makes me feel i should stop writing music. They are just so amazing. I toss my hands up and just thank god for their sound.".
söndag 8 maj 2011
Söndag 8/5 2011
Dags för en resumé av de senaste dagarna, blandade händelser stora som små.
Torsdag kväll innebar ett konsertbesök på The Troubadour, kvällens första band var Tamaryn vars ganska mörka och stämningsfulla musik var en klar överraskning. Men så såg också bandets gitarrist ut som en yngre version av Robert Smith. Har aldrig hört bandet tidigare men det är inte otänkbart att jag kommer att försöka få tag på en platta eller två med dem.
Kvällens huvudakt var annars danska The Raveonettes. Deras nya platta "Raven in the Grave" är lite annorlunda mot deras tidigare plattor. Deras lite sextiotals inspirerade stämsång/surfrock är nu ersatt med musik som är lite långsammare, mörkare och några ton tyngre.
Allra bäst för kvällen var annars den otroligt tunga "Apparitions" som fick det att skaka i kroppen, tja jag tror faktiskt att hela The Troubadour skakade nästan så att man trodde att det var en jordbävning i Los Angeles.
Efter ett par timmars sömn så var det dags att flyga upp till San Francisco för ett besök på den stora branschmässan Heart Rhythm Society. Tyvärr råder totalt fotoförbud därinne så jag kan inte bjuda på bilder därifrån. Det vart en mycket trevlig dag och en minst lika trevlig kväll med de svenska kollegor som var på plats. Bland annat blev det den klassiska spårvagnen till Fisherman´s Wharf för en fin middag vid Fisherman´s Grotto.
Under lördagen han jag med lite turistande innan det var dags att flyga tillbaka till Los Angeles, stegen styrdes mot stadsdelen Embarcadero och den stora matmarknaden som är inhyst i det före detta hamnkontoret.
Hittade även på ett vattenspel av slag jag inte har sett förut. Kan inte bestämma mig om det är väldig fult eller faktiskt vackert.
Efter några timmars vila på hemmaplan så var det dags för en ny konsert och igen så var det på The Troubadour det händer. Jag missade tyvärr det första bandet på grund av att trafiken stod still en lång stund på grund av en olycka. Men jag hann i alla fall se band nummer två för kvällen, Pepper Rabbit, som i sina bästa stunder påminner om den perfekta sammansmältningen av Coldplay och Vampire Weekend. Ändå blir jag inte så imponerande av Peppar Rabbit, det är... ointressant, ingenting som fångar mig som lyssnare.
Imponerar gör däremot huvudbandet för kvällen, The Submarines. Eller åtminstone deras enorma spelglädje. Men som bandet uttrycker det själva, efter en dryg månads turné är det väldigt skönt att få spela hemma i Los Angeles igen. The Submarines gör trallvänlig rock som sprider glädje i lokalen, det är inte bara bandet själva som blir på gott humör. Ändå saknas de riktiga topparna för att detta skall bli en konsert som jag kommer att minnas länge, utan att det för den delen är dåligt.
Torsdag kväll innebar ett konsertbesök på The Troubadour, kvällens första band var Tamaryn vars ganska mörka och stämningsfulla musik var en klar överraskning. Men så såg också bandets gitarrist ut som en yngre version av Robert Smith. Har aldrig hört bandet tidigare men det är inte otänkbart att jag kommer att försöka få tag på en platta eller två med dem.
Kvällens huvudakt var annars danska The Raveonettes. Deras nya platta "Raven in the Grave" är lite annorlunda mot deras tidigare plattor. Deras lite sextiotals inspirerade stämsång/surfrock är nu ersatt med musik som är lite långsammare, mörkare och några ton tyngre.
Allra bäst för kvällen var annars den otroligt tunga "Apparitions" som fick det att skaka i kroppen, tja jag tror faktiskt att hela The Troubadour skakade nästan så att man trodde att det var en jordbävning i Los Angeles.
Efter ett par timmars sömn så var det dags att flyga upp till San Francisco för ett besök på den stora branschmässan Heart Rhythm Society. Tyvärr råder totalt fotoförbud därinne så jag kan inte bjuda på bilder därifrån. Det vart en mycket trevlig dag och en minst lika trevlig kväll med de svenska kollegor som var på plats. Bland annat blev det den klassiska spårvagnen till Fisherman´s Wharf för en fin middag vid Fisherman´s Grotto.
Under lördagen han jag med lite turistande innan det var dags att flyga tillbaka till Los Angeles, stegen styrdes mot stadsdelen Embarcadero och den stora matmarknaden som är inhyst i det före detta hamnkontoret.
Hittade även på ett vattenspel av slag jag inte har sett förut. Kan inte bestämma mig om det är väldig fult eller faktiskt vackert.
Efter några timmars vila på hemmaplan så var det dags för en ny konsert och igen så var det på The Troubadour det händer. Jag missade tyvärr det första bandet på grund av att trafiken stod still en lång stund på grund av en olycka. Men jag hann i alla fall se band nummer två för kvällen, Pepper Rabbit, som i sina bästa stunder påminner om den perfekta sammansmältningen av Coldplay och Vampire Weekend. Ändå blir jag inte så imponerande av Peppar Rabbit, det är... ointressant, ingenting som fångar mig som lyssnare.
Imponerar gör däremot huvudbandet för kvällen, The Submarines. Eller åtminstone deras enorma spelglädje. Men som bandet uttrycker det själva, efter en dryg månads turné är det väldigt skönt att få spela hemma i Los Angeles igen. The Submarines gör trallvänlig rock som sprider glädje i lokalen, det är inte bara bandet själva som blir på gott humör. Ändå saknas de riktiga topparna för att detta skall bli en konsert som jag kommer att minnas länge, utan att det för den delen är dåligt.
lördag 7 maj 2011
Lördag 7/5 2011
Bilder och noteringar från torsdagens konsert med The Raveonettes och mitt dryga dygn i San Francisco får vänta till imorgon. Istället ett par rader om vad som väntar ikväll, det är dags för veckans andra konsert. Som så många gånger förut så är det Troubadour som gäller och ikväll är det The Submarines som står på scenen.
The Submarines har precis släppt sin senaste platta "Love Notes/Letter Bombs". Jag har köpt den plattan men jag har inte hunnit lyssna in mig på den ännu så som smakprov bjuder jag istället på den låt som fick mig att börja lyssna på The Submarines, "Vote" inspelad under en tidigare spelning på just Troubadour.
The Submarines har precis släppt sin senaste platta "Love Notes/Letter Bombs". Jag har köpt den plattan men jag har inte hunnit lyssna in mig på den ännu så som smakprov bjuder jag istället på den låt som fick mig att börja lyssna på The Submarines, "Vote" inspelad under en tidigare spelning på just Troubadour.
fredag 6 maj 2011
Fredag 6/5 2011
Idag är det dags att ge sig av på resande fot igen, dags för två dagar i San Francisco. Huvudsyftet med resan är att besöka den största braschmässan Heart Rhythm Society men jag hoppas att kunna träffa en del svenska kollegor som är på besök på mässan också.
Återkommer senare med bilder från San Francisco (och en rapport samt bilder från gårdagens konsert med The Raveonettes).
Återkommer senare med bilder från San Francisco (och en rapport samt bilder från gårdagens konsert med The Raveonettes).
torsdag 5 maj 2011
Torsdag 5/5 2011
Mina damer och herrar, torsdagstraditionen fortsätter. Även denna torsdag så står det en konsert på schemat över kvällens övningar. Återigen så tar jag mig till favoritstället Troubadour, denna gång för att se ett band från våra svenska grannar Danmark, The Raveonettes. Får man hoppas på att de inkluderar "Beat city" på spellistan ikväll.
I övrigt var det inte helt enkelt att ta beslutet att se The Ravoenettes. Ikväll spelar även Calexico på The Echoplex. Calexico står väl inte direkt på topp längre men det som jag gör att jag tror att det kan bli en riktigt bra konsert ikväll är att det samtidigt firas Cinco de Mayo, Mexicos nationaldag. Skulle kanske ha valt en kväll med Calexico och Tequila istället... Jag får väl bjuda på min favorit från Calexico också, den fantastiska "All systems red".
I övrigt var det inte helt enkelt att ta beslutet att se The Ravoenettes. Ikväll spelar även Calexico på The Echoplex. Calexico står väl inte direkt på topp längre men det som jag gör att jag tror att det kan bli en riktigt bra konsert ikväll är att det samtidigt firas Cinco de Mayo, Mexicos nationaldag. Skulle kanske ha valt en kväll med Calexico och Tequila istället... Jag får väl bjuda på min favorit från Calexico också, den fantastiska "All systems red".
onsdag 4 maj 2011
tisdag 3 maj 2011
Tisdag 3/5 2011
Om det finns något som heter tragisk solskenshistoria så tror jag att jag bjuda på en som jag hörde via morgonnyheterna i morse.
Polisen blev igår kväll kallad till en plats inte långt därifrån jag bor. Uppenbarligen hade en något äldre man blivit pistolhotad av sin syster. I vild panik hade han flytt därifrån och sedan ringt polisen och eftersom vapen var involverad så var det gällde insatsstyrkan SWAT som gällde.
Under de närmaste NIO timmarna lyckas inte polisen få någon kontakt med denna kvinna, till sist tas beslutet att göra ett försök att ta sig in i hennes hus. Väl därinne visade det sig att kvinnan var plakat. Fullständigt rak. Medvetslös.
Inte ens ett stort polisuppbåd utanför huset eller de femton tårgasgranater som SWAT-teamet kastade in kunde väcka henne...
Behöver knappast säga att (förutom åtal) väntade fyllecellen väntade för den 65-åriga damen...
Polisen blev igår kväll kallad till en plats inte långt därifrån jag bor. Uppenbarligen hade en något äldre man blivit pistolhotad av sin syster. I vild panik hade han flytt därifrån och sedan ringt polisen och eftersom vapen var involverad så var det gällde insatsstyrkan SWAT som gällde.
Under de närmaste NIO timmarna lyckas inte polisen få någon kontakt med denna kvinna, till sist tas beslutet att göra ett försök att ta sig in i hennes hus. Väl därinne visade det sig att kvinnan var plakat. Fullständigt rak. Medvetslös.
Inte ens ett stort polisuppbåd utanför huset eller de femton tårgasgranater som SWAT-teamet kastade in kunde väcka henne...
Behöver knappast säga att (förutom åtal) väntade fyllecellen väntade för den 65-åriga damen...
måndag 2 maj 2011
Måndag 2/5 2011
Måndag och dags att jobba igen. Tänker på gårdagen i solen vid havet på Zuma Beach, Kanske skall jag ta och styra tillbaka stegen dit istället för att jobba. Tja en aning dagdrömmeri får man väl ägna sig åt...
söndag 1 maj 2011
Söndag 1/5 2011
Vaknar upp till strålande sol och en molnlös himmel, demonstrationståget får vänta jag tar raskt beslutet att fara till stranden istället. Valet faller på vad som sannolikt är mitt favoritställe i Los Angeles den alldeles fantastiska Zuma Beach som visade upp sig från sin bästa sida i runt trettiogradig värme.
Även om havet ser lockade ut så var det riktigt kallt. Förvisso blir aldrig Stilla Havet varmare än 20-22 grader i Los Angeles men idag var det nog närmare 15 grader. Det hindrade inte barnen att tillverka sandslott som än gick en ojämn kamp mot de största vågorna.
Hittade "som vanligt" på några hus med hyfsad havsutsikt.
Eller varför inte bo precis vid klippkanterna.
Men efter några timmars promenad så tog stopp... dags att gå tillbaka mot bil och "verklighet" igen.
Även om havet ser lockade ut så var det riktigt kallt. Förvisso blir aldrig Stilla Havet varmare än 20-22 grader i Los Angeles men idag var det nog närmare 15 grader. Det hindrade inte barnen att tillverka sandslott som än gick en ojämn kamp mot de största vågorna.
Hittade "som vanligt" på några hus med hyfsad havsutsikt.
Eller varför inte bo precis vid klippkanterna.
Men efter några timmars promenad så tog stopp... dags att gå tillbaka mot bil och "verklighet" igen.
